Som svar på mitt förra inlägg så fick jag flera bra svar men som avslutades i den ständiga påminnelsen om att jag bör ha en viss förståelse för mina vänner som har barn och jag fick då inspiration till ett nytt inlägg. Tänka sig!:)

Det är nämligen som så att jag inte har en "viss" förståelse utan ni har faktiskt min fulla förståelse.

Detta kan bero på att jag är en intelligent person med empatiska förmågor som faktiskt kan förstå eller åtminstone ana hur ett liv med barn kan se ut, hur mycket som förändras och vad som kan komma att krävas av en förälder.

Det kan också bero på att ja....ni talar om det för mig HELA tiden.

 

Jaa, jag tänker nog bli lite kränkt här på min barnlösa kammare.

Det är inte ovanligt alls att jag i min vardag behöver respektera det faktum att jag inte har barn, men att du har det. Jag behöver anpassa mig efter ditt barnval betydligt oftare än vad du som förälder behöver anpassa dig efter mig utan barn.

Miljonfrågan är bara hur kommer det sig att jag automatiskt blev lite dum i huvudet i samma sekund som du producerade avkomma?

 

För jo, jag begriper att vi inte kan träffas på samma sätt som innan. Och ja, jag begriper att dina prioriteringar oftast kommer att gynna ditt barn och att vår vänskap får kommer sen. Jag vet att det oftast blir jag som får anpassa mig efter dig och dina barns tider och vara den som får förflytta mig. Jag förstår att du sällan kan följa med mig när jag bjuder dig eller att du måste hem tidigt om vi faktiskt ses. Jag förstår att jag måste stå ut med skrik och gråt, spyor och bajslukt. Ja kära föräldrar, jag fattar att du inte spontant kan ta mig i handen och springa mot solnedgången.

JAG FATTAR!

Vad tar ni oss barnlösa för egentligen? Tror ni att vi lever i någon slags föreställning om att det inte är påfrestande att ha barn? Jag blir fullkomligt tokig på meningar som:

"Du kommer förstå när du får barn"... eller andra högfärdiga citat som nyblivna föräldrar slänger sig med. TOKIG!

Självklart finns det många känslor jag aldrig kommer att uppleva förens jag själv får barn men den överlägsna klappen på huvudet man ger mig till och från betackar jag mig för. 

 

Jag valde inte att du skulle bli förälder men jag valde en fortsatt relation till dig och då måste jag också göra uppoffringar och avkall på saker för att behålla dig, givetvis!

MEN, då vill man nog slippa behöva höra hela tiden att man måste ta mer hänsyn till ditt liv. MER?! Jag gör för sjutton inte annat? Och för att du knyta ihop med poäng från förra inlägget så känner jag att en så enkel sak som att visa intresse för sin väns liv (som visserligen inte kretsar kring barn men som faktiskt kan vara värt något ändå) det måste man väl ändå kunna begära utan att föräldrar kommer i fackeltåg och skriker: MER HÄNSYN FRÅN BARNLÖSA!

Eller hur? :/