Fan.

Jag har precis fattat att jag också kommer sitta där. Gammal, grå och skit irriterad på mig själv. Vad hände med allt det där som jag skulle göra som jag sen aldrig gjorde?

Förstå när jag sitter där 70 år med trasiga knän och längtar efter att klättra berg. Mmm, 50 år hade du på dig Thina och nu, nu passar det. 

Men efter viss reflektion så inser jag ju att det grundläggande problemet är att jag inte vill göra det ensam, och hittar man då ingen som har tiden, pengarna eller lusten samtidigt som än själv så blir man lätt sittandes hemma i mysbyxorna, stirrandes på sitt facebookflöde med hopp om att något alldeles storartat ska hända... ...

 

Så. Jag kom på att om jag nu skulle ha modet att våga utsätta mig för ensamhet så skulle ju en helt ny värld kunna öppna sig. Problemet är ju bara att jag egentligen inte har det. Modet alltså.

Jag är så fruktansvärt dåligt på att kallprata och jag är alldeles för självmedveten för att kunna beté mig på ett normalt sätt i nya, obekväma sammanhang. Hur ska jag då kunna ta en solsemester med mig själv till Spanien liksom?

Samtidigt som tanken skrämmer mig något så vansinnigt så blir jag lite arg också. Varför skulle jag INTE göra det? Vill jag åka och bada när alla andra jobbar och jag är ledig, då borde jag väl liksom bara göra det. Punkt. 

 

Efter viss begrundan har jag sedermera kommer fram till att jag åtminstone måste pröva. Utmana mig själv, lära mig att leka själv!

För OM jag hittar nyckeln till de mod jag tror krävs för att så småning om kunna bestämma precis själv vad jag vill göra med varje dag, då har man ju hur mycket som helst vunnet!

Va sjutton, jag prövar. Jag kanske kan öva på att beté mig bland folk på samma gång. 

 

Puss och Kram