Själv tycker jag ju att jag är ett riktigt kap! Hur kul som helst! Okej kanske inte lägger-mig-ner-och-rullar-runt-av-skratt kul men ändå, ja kul liksom?

Jag gillar att göra saker, driver själv på och bangar inte heller för förslag. Är både ganska gullig och smart utan att det stör, lite hetsig ibland men det går att banka ner mig i normalfart om det krävs.

Jag har inga bastarder att tvinga på dig och en självständig vardag med arbete, uppehälle och fordon så alla praktiska saker är liksom ordnade. Inga vansinniga egenheter som påverkar varken min egen eller skulle påverka någon annans vardag. Inga extrema fetisher och inga ovanliga böjelser (vad jag vet). Jag har ett jämnt humör så ingen behöver riskera att utsätta sig för random vansinnesutbrott, galen svartsjuka eller sammabrott i tid och otid. Inget knarkade, inget ljugande, inget sjukt behov av bekräftelse, inga fylledraman, inget spelberoende inget.... okej, jag börjar visst låta vansinnigt tråkig nu va?

 

Är det kanske det? Är jag så jävla städad att jag faller in i tråk-lådan? 

 

Jag satt häromdagen och begrundade denna eviga fråga som tycks förfölja med genom livet. 

Thina, har du fortfarande inte träffat någon? Varför inte det? 

 

Nej men inte fan vet väl jag!

Det finns väl inget intresse för sånna hära tråk-brudar som mig och alla mina eländiga ordentligheter.

När blev jag såhär bedrövligt? Har jag alltid varit det?

Åh, skjut av mig bara.