Ibland har jag så roligt åt saker att jag allvarligt blir rädd för att dö av den överansträngning min kropp utsetts för.

Det värsta vore ändå att avlida åt något som är så obegripligt att jag själv inte kan förklara varför jag tillslut skrattade mig till döds. Min önskan är ju att folk ändå ska stå framför min livlösa kropp och säga:

-Ack vad synd att hon dog flickstackarn, att man verkligen kunde skratta ihjäl sig hade jag ingen aning om.

-Nej, inte jag heller men du måste medge att det var ett förbaskat roligt skämt!

-Ja, verkligen!

Det hela vore liksom så mycket värre om det annars lät:

-Vafan garvade hon åt?

-Inte en aning. Låt henne ligga den idioten.

Min hjärna har verkligen inga regler för när det passar sig att skratta och när det absolut inte gör det.

För inte alls länge sedan satt jag i fikarummet och tittade på min kollegas macka och utbrast:

-Vad god mackan ser ut!

Varpå han svarade dumt:

-Tack...

Jag utbrister i ett högt och långdraget asgarv som jag inte för mitt liv kan stoppa. Tårarna rinner och hur jag än försöker ta mig samman så går det inte att få stopp på attackerna på flera minuter.

Men precis när jag börjat få tillbaks min vanliga andning och magmusklerna slutat krampa så dyker helt oväntat våran högre uppsatta chef upp i dörröppningen, våra blickar möts och nu var det kört.

Karln hann inte mer än att få fram ett hej så var jag igång igen och nu var det inte roligt längre.

Hur jag än försökte så kunde jag inte tysta ner mitt hysterianfall och den stackars chefen, ja han bara stod där och såg helt förvirrad ut.

Han var såklart helt säker på att det var honom jag skrattade åt, vilket jag bara kan anta inte är till min fördel i framtida referenser.

Jag ska utöka med historier om mina pinsamma skrattanfall när jag har lite mer tid men tänkte avsluta med vad som orsakade mitt senaste anfall som dock inte var i närheten av något opassande, men tillräckligt kul för att få svårt att andas igen.

-Haha fan visste du att även bakterier fiser?

- Nahe, inte tjejbakterierna!

Ibland har jag så roligt åt saker att jag allvarligt blir rädd för att dö av den överansträngning min kropp utsetts för.

Det värsta vore ändå att avlida åt något som är så obegripligt att jag själv inte kan förklara varför jag tillslut skrattade mig till döds. Min önskan är ju att folk ändå ska stå framför min livlösa kropp och säga:

-Ack vad synd att hon dog flickstackarn, att man verkligen kunde skratta ihjäl sig hade jag ingen aning om.

-Nej, inte jag heller men du måste medge att det var ett förbaskat roligt skämt!

-Ja, verkligen!

Det hela vore liksom så mycket värre om det annars lät:

-Vafan garvade hon åt?

-Inte en aning. Låt henne ligga den idioten.

Min hjärna har verkligen inga regler för när det passar sig att skratta och när det absolut inte gör det.

För inte alls länge sedan satt jag i fikarummet och tittade på min kollegas macka och utbrast:

-Vad god mackan ser ut!

Varpå han svarade dumt:

-Tack...

Jag utbrister i ett högt och långdraget asgarv som jag inte för mitt liv kan stoppa. Tårarna rinner och hur jag än försöker ta mig samman så går det inte att få stopp på attackerna på flera minuter.

Men precis när jag börjat få tillbaks min vanliga andning och magmusklerna slutat krampa så dyker helt oväntat våran högre uppsatta chef upp i dörröppningen, våra blickar möts och nu var det kört.

Karln hann inte mer än att få fram ett hej så var jag igång igen och nu var det inte roligt längre.

Hur jag än försökte så kunde jag inte tysta ner mitt hysterianfall och den stackars chefen, ja han bara stod där och såg helt förvirrad ut.

Han var såklart helt säker på att det var honom jag skrattade åt, vilket jag bara kan anta inte är till min fördel i framtida referenser.

Jag ska utöka med historier om mina pinsamma skrattanfall när jag har lite mer tid men tänkte avsluta med vad som orsakade mitt senaste anfall som dock inte var i närheten av något opassande, men tillräckligt kul för att få svårt att andas igen.

-Haha fan visste du att även bakterier fiser?

- Nahe, inte tjejbakterierna!