Idag påmindes jag om något som jag nog många gånger helst vill glömma.
Hur det kan vara att vara barn.
Jag känner en liten pojke på 8 år som är något utav det bästa jag vet. Han är en rolig och sprudlande glad liten pojke som alltid vill vara snäll mot alla och som absolut inte vet vad ordet blygsel betyder.
Han kom in i mitt liv för många år sedan och eftersom jag aldrig själv haft något så litet syskon så är det super kul att få vara med och se hur han växer upp och utvecklas.

Idag när min lilla vän och jag pratade så berättade han för mig att han hade startat en klubb och han berättade då också vilka som var medlemmar i denna klubb. Jag tror dem var runt 8 stycken, dock var det bara 4 av dessa som var hembjudna till honom och han menade att han tyckte att det var alldeles för många medlemmar plus att han var lite kinkig över att han minsann inte själv hade tillåtit de andra tre att få vara med. Det var ju trots allt han som hade startat klubben, alltså borde han vara den som tar beslut angående medlemmar.

I våran värld, så är väl inte detta speciellt konstigt? Jag menar, i alla idrottssammanhang bestäms det ju vilka som ska bli antagna till A-laget och vissa får aldrig chansen. Inget mer med det. Så är det ju bara, alla är inte tillräckligt bra.
Vi bjuder våra vänner på fest och jaa, det går ju inte att bjuda alla man känner för det vore omöjligt att få plats med alla. Vissa får alltså helt enkelt inte någon inbjudan och konstigare än så är det inte. Det är ju så det fungerar.

Men när det gäller barn...
Som barn var jag oftast den som blev vald sist i fotboll, eller vad det nu än var för sport. Tänk, en tjej som spelar fotboll med killarna på rasten? Hon kan väl inte förvänta sig att bli annat än sist.
När kalasinbjudningarna kom fanns det inget brev i min låda, man kan ju som sagt inte bjuda alla.
När vi skulle para ihop oss två och två på gympalektionerna stod jag själv, för det saknades en för att vi skulle bli jämnt antal. 
När någon ny påhittad lek var på gång så kunde jag inte vara med för de var redan för många. 
För många...

Alltså jag levde mina första år i skolan som en outcast och fick helt enkelt aldrig vara med. Killarna ville inte vara med mig för att jag var tjej (när vi inte råkade vara ensamma för då dög jag minnsan) och tjejerna tyckte antagligen att jag var lite för konstig. Sen var det ju också väldigt tacksamt att retas med mig eftersom jag hade ett sjujävla humör på den tiden och slogs till sista blodsdroppe för min rätt att finnas till.
Vad jag då lärt mig sen tidigt är vikten av att få känna gemenskap och hur mycket det påverkar barn som hamnar utanför.
Det låter kanske lite banalt för människor som aldrig varit där, men om ni bara visste hur det känns att stå där ensam efter att alla andra barnen har parat ihop sig och fröken är ditt enda alternativ så skulle ni förstå att det betyder mer än något annat för ett barn. 
 
Vad jag försökte få min lilla 8 åriga vän att förstå var just att han antagligen skulle bli väldigt ledsen om det var han som var utanför och inte fick vara med. Han menade att visst skulle han bli lite ledsen men det går ju liksom över.
Och så är det ju.
Men för barn som aldrig får vara med sätter sig såren djupare än vad någon av det andra barnen någonsin kommer kunna förstå, för ni som aldrig lät mig vara med...ni har fortfarande ingen aning.