elleeeer, inte!

Det är ett jäkla tjat om barn. Frågan är aldrig om jag ska ha barn, utan när.

Det är liksom inget snack om saken. Barn ska jag ha, för barnbarn ska mamma ha och gud nåde om mormor inte får barnbarns barn.

Jag brukar hänvisa till min lillasyster men det är inte nog för den giriga, bebisälskande familj jag har.

När folk tänker på och längtar efter barn så ser dom de söta små ytte pytte fötterna som en gång kommer att lära sig gå, vilket alla kommer att få veta exakt tidpunkt på eftersom hela jävla facebook måste engagera sig. De fantiserar om hur deras barn kommer att växa upp till fina människor som också en dag kommer att gifta sig och skaffa barn. Kanske till och med göra någon nytta för världen.

Vill ni veta vad jag ser?

Om jag någon gång chansar på att skaffa barn så ska ni se att min unge blir allt annat än president...

Med min vanliga tur kommer historian antagligen gå till något liknande det här.

Gravid, illamående och tjockare än vad vanligt är. Ungen vill ut veckor senare än vad planerat, allt för att jävlas. Det kommer ta minst 3 dagar att få ut klumpen som självklart spräcker mig värre än någon barnmorska sett innan. Ungen får kolik såklart. Jag får inte sova de närmaste året eftersom min unge även efter koliken skriker konstant med sitt fruktansvärda uppmärksamhets behov. Det kommer tillexempel vara min unge som välter saker och ligger ner, skrikandes för full hals i affären efter godis medan folk står och skakar på huvudet med sina dömande blickar och hånfulla miner. Ja, det kommer vara Thina Thenbergs unge som tjuter öronen av dig på bussen klockan 6 på morgonen, MIN UNGE! Jag blir en kroniskt trött, tjurig kvinna. Och självklart är jag fortfarande fet eftersom jag efter min första graviditet aldrig kommer att gå ner i vikt igen. (Jag kommer såklart pröva alla diet metoder som finns under resterande tid av mitt liv men ingen kommer att funka.) Ungen kommer vara sen med att gå, prata och lära sig gå utan blöja, än en gång, allt för att jävlas. Här någonstans lämnar min karl mig för en yngre kvinna som inte är trött, tjock, sexvägrar och gnäller hela dagarna. Min unge kommer att vara knubbig som liten, tillräckligt för att de andra barnen ska retas. Och såklart behöva svindyra glasögon, också till andra elaka ungars glädje.

Nu någonstans blir vi tvunga att skilja på om jag får en pojke eller flicka.

Om jag får en pojke kommer han nu börja slåss med sina klasskamrater eftersom de jävlas med honom. Jag kommer att få sitta i otaliga möten med arga föräldrar som tycker att deras barn är så jävla gulliga att de aldrig kan tänka sig att de skulle ha förtjänat stryk av min elaka pojke. Han kommer tillslut bli cool som fan eftersom det är tufft att slåss så han börjar hänga med de äldre grabbarna. Med dom lär han sig röka, supa och knarka när han är runt 10, vid 11 förlorar han oskulden. Vid 13 kommer han hem med polisen för att han stulit en bil och vid 14 hamnar han på ungdomsanstalt. När han väl är tillbaks så tar det inte lång tid innan jag ser att han har gängtatueringar över hela kroppen och skriker åt mig att jag ska låna honom 500 spänn så han kan dra ut och träffa sina polare.

Om jag får en flicka så kommer hon att bli ännu mer överviktig eftersom hon blir mobbad i skolan. Hon kommer att börja skära sig i armarna och sminka sig till oigenkännlighet. Hon blir av med oskulden när han är 12 och vid 13 kommer hon hem och berättar att hon är gravid. Sen sitter jag där med hennes unge som hon lämnat hemma medan hon själv är ute och ränner med något nynazistisk gäng som "accepterar henne för den hon är". Vid 15 släpar hon hem en 35 årig skinnskalle som hon nu väntar sitt andra barn med och berättar att de ska flytta in i hans mammas källare tillsammans.

Och jag då? Jo jag kommer såklart spendera mina helger på Harry´s i skinnkjol och högklackat, letandes efter en ny far till mina socialt missanpassade barn. Efter all oro och stress har jag nu börjat hälla i mig litervis med lådvin om helgerna och börjat röka minst två ciggpaket om dagen. Så där sitter jag, bitter över mitt förgångna liv och anklagar mina ungar för min förlorade ungdom.

Haha! Jag undrar hur många föräldrar som läser detta (förutom mina egna) som jag har förfärat nu?

Nåväl, det kanske inte behöver gå till exakt så här, men det känns ju lite som att spela på lotto. Man kan ju dra en ordentlig nitlott och hamna här liksom. :/ Och innan ni börjar härja på mig om uppfostran hit och dit så vill jag bara påpeka att även de grymma människorna i världen (så som jag själv) har ibland lyckats producera fram galet jobbiga människor trots deras rediga försök till att ge barnet de bästa av all uppfostrings taktik som finns att erhålla. Det är så fint att säga att allt ett barn behöver är sina föräldrars kärlek, och visst det är en big ass fördel, men inte alltid det enda som krävs.

Egentligen är jag väl inte så anti barn som jag nu antagligen fått er att tro, jag är nog mest upprörd över att man alltid antar att folk ska skaffa barn. Alla vill inte. Jag är iaf alldeles för självisk än så länge för att det ska finnas i min närmaste framtid. Om det ändras, ja då slipper jag åtminstone bli fet och ragga karlar på Harry´s i alldeles för små kläder...

Hahaha vem försöker jag lura? Alla ni snuskiga ungkarlar om 20 år, vänta ni bara. ;)

Puss och Kram