Jag fattar fortfarande inte varför jag envisas med att aldrig ta en vagn när jag ska handla. Det hade ju VERKLIGEN underlättat. Av någon anledning så är jag säker på att man automatiskt förvandlas till en nedgången, sur och tvär trebarnsmorsa vars enda nöje är att se på Glamor och dricka bag-in-box vin om kvällarna. Så fort man stoppar i den där femman så är man där liksom.

Och en till pryl som jag insåg idag är att jag håller på med något ganska märkligt, och lite lagom idiotisk.

Jag tävlar, omvedvetet, med mig själv.

Jag går omkring med min inköpslista (utan en sådan kan jag lika gärna låta bli att gå in i affären) och min röda korg (eftersom då vagnen skulle förvandla mig till en bitterfitta) och börjar så smått plocka i grejer. Lite frukt, mjölk, ägg, fil...oj nu börjar det väga lite. Grönsaker, kött, kryddor...fan va tungt det är. Nudlar, musli...nu börjar det bli fullt, och förbannat tungt! Upp med listan, vad har jag glömt? Och nu till det som gör allt ännu mer idiotiskt än vad det redan är. Jag vägrar ställa ner korgen!? Jag SKA få upp listan ur fickan utan att ställa ner den, läsa den och gå tillbaks efter det jag har glömt men absolut inte ställa ner korgfan som nu har börjat väga bly.

Inte förrens jag står i kön har jag tillåtelse att ställa ner korgen och få tillbaks lite av känslan i min bortdomnade arm. Och vafan gör jag så för?

Hur svårt är det att ställa ner korgen medans jag letar efter grönsakerna? Vad är detta för galet tvångsbeteende?

Ska jag behöva skaffa tre barn och hinka i mig lådvin för att kunna gå och handla mat som en normal människa? Ooh, herregud...vilken körd människa jag är.