Inte så att jag går omkring och mår dåligt, eller egentligen ens tänker på det.

Jag har genom åren blivit alldeles för bra på att bita ihop eller bara ignorera att jag glömmer att jag borde bli arg, ibland åtminstånde.

Visst, det finns folk som går mig på nerverna som får veta det, men för det mesta låter jag det bara vara.

-

Jag tror att det har blivit ett slags överslag. Det fanns nämligen en tid då min stubin var millimeterkort och jag small för minsta lilla. Det kunde bli galenskap om man trampade Thina på tårna. Jag har fortfarande kompisar som minns mig så, och det gör mig konstigt nog glad. De har sett båda dessa sidor hos mig, och de tvivlar inte på att jag kan, om jag vill. ;)

-

Nu för tiden sväljer jag ner himlans mycket skit. Jag ler, ignorerar eller borstar av mig. Jag började leva efter mottot "Det blir inte bättre av att du blir arg" men jag börjar tro att jag kanske har tagit det lite till överdrift.

Jag har inte tänkt så förr, men i helgen small det som det kunde ha gjort förr, och när min kompis efteråt titta på mig helt chockad och sa: "Shit, jag har aldrig sett dig så arg förr?!" så blev JAG chockad.

Jag menar, va?! Jag har varit betydligt galnare än så och det där utbrottet visar inte ens vidden av vad jag "kan".

-

Jag vill definitivt inte tappa mitt väl uppbyggda tålamod, och jag står fortfarande fast vid att det är skit tråkigt att vara arg. Jag går hellre därifrån än att fightas över onödigheter och jag ignorerar människor som inte förtjänar min tid. Jag trivs med det, men vägrar bli någon slags "push over" så ska nog börja tänka mig för innan jag ignorerar någon som behandlar mig illa.

-

Ha, vilket omvänt, konstigt inlägg det blev. Med tanke på mitt forna humör så kan jag inte för mitt liv begripa att jag faktiskt har problem med att jag tar för mycket skit. Hu, vilka konstiga vändningar livet kan ta.

Puss och kram