Jag som annars är så ordningsam, gillar att planera och ha koll på saker och ting.

När andra skulle kalla mig slarvig så vill jag kalla mig olycksdrabbad för det kan inte vara helt och hållet mitt fel. Det kan inte det...

---

Jag har förmågan att tappa bort allt, och då menar jag verkligen allt.

För några dagar sedan åkte jag hem från jobbet, parkerade och drog ur bilnyckeln ur tändningen och tappade den. Inga skada skedd. Jag böjde mig ner för att plocka upp den och....vart fan tog den vägen?

I närmare 20 minuter höll jag på. Jag rev ur mattor, drog säten fram och tillbaks, gick in fram alla håll och kanter i bilen för att kunna leta från alla vinklar och inte en skymt om av någon jävla nyckel. Jag sätter mig i baksätet, helt svettig och inser ironin i att ha tappat bort bilnyckeln...i bilen. Asgarvar ett tag och ringer sedan en vän som hittar nyckeln efter ca 30 sekunders letande.

---

Och nu senast idag.

Jag gick upp i min lillasysters rum för att hämta kortet till min boxer som hon hade snott till sin tv. Jag tar kortet, går ner för trappan och in i datorrummet. Hämtar några papper från min pärm och går ut i hallen. Tar min väska och ska precis kliva ut genom dörren när jag kommer på, vart fan är kortet? Jag letar igenom mina fickor, kollar hela väskan, följer mina spår tillbaks till datorrummet och sedan upp för trappan till syrrans rum igen....inget kort någonstans!

Och nu sitter jag här, framför tvn som visar inga kanaler och kortet har än inte dykt upp. DET ÄR INTE MITT FEL!!!

Jag är numera säker på att någon eller något jävlas med mig. Jag skulle kunna ägna hela min blogg åt att enbart skriva om förbannelsen för sådana här saker händer hela tiden. Jag är bara tacksam att jag, än så länge, inte har tappat bort min mamma...(ta i trä.)

Puss Och Kram