Som den nya kollektivtrafikant jag är så har jag än inte lyckats reda mig i vilka outtalade regler som finns när man åker buss. Jag gissar att man fortfarande aldrig sätter sig brevid någon okänd om det finns två tomma platser någon annanstans.

Mitt problem med det är att jag så himla gärna vill sitta längst fram!

Det är ju MYCKET roligare att sitta längst fram!

Åtminstone i en tvåvåningsbuss!

Man liksom sitter där, högt upp med hela världens framför sig som långsamt seglar förbi! Så högt upp att man för en gångs skull kan titta in hos alla lastbilschaufförer man ibland har turen att svischa förbi och kalla mig knäpp, men det känns så anmärkningsvärt tillfredsställande!

Hur ofta får man blänga tillbaka på en lastbilschaufför utan mindervärdeskomplex annars?

Nehej du, sitt inte där och tro att du är överlägsen för här kommer jag och kör om!, säger jag med ett menande flin. Ännu bättre är när han/hon stirrar lite frågande tillbaka, som om hen inte fattar att jag har vunnit!?

Om jag då istället blir tvingad att sitta i mitten istället, ja ni kan ju tänka er besvikelsen. Alltså tycker jag verkligen inte om den regeln när det faktiskt finns en liten plats till mig längst fram egentligen, fast mina sociala spärrar tvingar mig att vackert sätta mig ensam, längre bak. 

 

Så var det de där med busschauffören.

Alltså jag kör ju näst intill alltid mig själv vart jag än ska, och i några enstaka fall körs jag av en taxichaufför när lagen säger att jag inte får ta mig fram själv med hjälp av motordrivet fordon. Mig själv tackar jag ju såklart alltid för skjutsen, och även taxichauffören brukar ju få sig ett tack och ha en trevlig kväll tillsammans med en liten slant. Men bussfarbrorn, hur gör man med honom? 

Första gången jag skulle kliva av bussen fick jag verkligen stoppa upp mig och min spontana reaktion att vända mig om och tacka så mycket för skjutsen, jag fick panik när jag insåg att det kanske inte alls var enligt de sociala reglerna jag bör följa på bussen. (Man vill ju inte vara ett blåbär liksom.) När jag sen gick av utan att ha tackat så fick jag istället lite dåligt samvete, jag menar han skjutsade ju ändå hem mig från jobbet och han körde ju jätte bra och allt. Kunde jag nu inte bara ha tackat? 

Men nästa dag var det en ny farbror och han såg inte alls ut att vilja småprata så jag fick besviken gå och sätta mig (självklart på en plats i mitten som om det inte vore nog) och lida av mina dåliga samvetskval från gårdagens hastiga oförskämdhet. 

Men helt ärligt, vad är kutym på bussen egentligen?

Ska man hälsa godmorgon och tacka farbrorn för skjutsen? Eller är man bara frökens gullegris då? Va?!