Av någon anledning har jag verkligen tagit till mig den här meningen. Det hände för några dagar sedan när jag, hör och häpnad, var ute och for som en blixt genom skog och mark.

Okej...när jag högröd, svettig och flåsandes förflyttade mig fram i en för mig, ovanligt snabb då.

Hur som helst så såg jag en bil komma emot mig och med min grymma intiution så tänke jag genast, "shit det måste vara åtminstånde en människa i den!"

Så medan jag flåsandes sprang och började närma mig bilen (haha, för det är ju inte bilen som närmar sig mig) så tittade jag upp med mitt rosa, snoriga ansikte och slängde på mig det största leende jag kunde åstakomma.

Och på den vägen har det blivit.

Så varje gång jag nu möter någon på mina springturer så smilar jag som om livet hängde på det.

För tänk om det gör det? Inte mitt då, men någon annans. Tänk om någon får syn på mig och tänker "Hon ser ju glad ut, jag kanske också skulle börja springa lite och minska risken för hjärt-och lungsjukdomar. När jag ändå är igång kanske jag skulle sluta röka också och skänka pengarna till fattiga barn. Varför inte köpa blommar till frugan påvägen hem också."

Hu? Vore inte det fantastiskt?!

Jaa ni, ska någon rädda världen så får det nog bli jag. Jag känner liksom ingen annan som sitter på dessa slipade ideer. Och visst är det ensamt på toppen, men ni kan vara lugna. Jag klarar mig ska ni se. ;)

Puss och Kram