Jag trodde inte jag kunde leva utan dig. Men här är jag, vid liv, utan dig.

Min älskade Jimmy, jag vet inte vart jag ska börja.

Resan har varit lång.

Du träffade min första pojkvän, du bjöd mig på min första portion snus, du firade min student.

Jag köpte ditt första paket ciggaretter, jag släpade upp dig i min säng under din första fylla.

Jag och din bror gick även på din sista skolavslutning, även om du såklart inte själv tog dig dit.

Du var med på min första utomlandsresa, när jag tog mitt körkort och när jag fick mitt första jobb.

Vi firade våra födelsedagar tillsammans, nyår, midsommar och julafton. Men vi får inte glömma de

andra 300 dagarna om året vi spenderade ihop.

Jag lärde mig från början att jag aldrig skulle vinna. Du var envisare än någon annan jag träffat.

Vi kunde dra minsta uthållighetstävling hur långt som helst, men jag fick tillslut alltid ge mig.

Du hade också alltid rätt, alltid. Och skulle du mot förmodan ha fel någon gång så lyckades du ändå ta

dig ur det med äran i behåll.

Du fick mig att göra saker ingen skulle ha fått mig till. Minns du den gången du övertalade mig att gå till

affären och köpa två plattor Coca-cola? Två plattor! Det var åtminnstånde en kilometer gångväg...

Du undrade någon gång hur jag stod ut med dig från första början, och jag minns inte vad jag svarade då.

Men om jag svarade sanningsenligt så var det helt enkelt för att jag avgudade dig.

Du gav mig en match i allt. Även när vi inte var överens så förstod vi varandra.

Du var smart, smartare än någon jag kände. Det du intresserade dig för lärde du dig, och det var mycket.

Även om du aldrig har haft din skolgång att tacka. Men det var inte den sortens intelligens som faschinerade mig.

Det var dina tanker om livet, världen och dina medmänniskor. Även om det blev platt fall vissa gånger i praktiken.

Du var lat och orubblig, men ditt hjärta var på rätt ställe.

När du sen flyttade iväg så gav jag mig fan på att behålla den märkliga vänskap vi hade, och tur var väl det.

Annars hade vi inte haft den relation vi slutligen fick.

Jag älskade dig. Vi kom varandra så nära under åren efter att du flyttat från Navesta att du blev den viktigaste personen

i mitt liv. Det fanns inget osagt, inget vi inte visste om varann. Du och din familj blev mitt andra hem.

Vilken sorg eller glädje som än uppstod så fanns du vid min sida och jag vid din.

Därför vet jag också att du aldrig tvivlade på min kärlek. För hur arga vi än kunde bli på varandra så hade det

inte förändrat något dagen vi hade behövt en vän. Idag hade jag behövt en vän, men du finns inte längre.

Jag vet vad du hade sagt till mig, men det hade varit skönt att få höra din röst.

Jag vill bara prata med dig lite. Jag behöver inga vackra eller tröstande ord. Jag skulle inte tala om för dig hur mycket jag

älskar dig eller hur mycket jag saknar dig. Det hade inte behövts. Jag skulle bara vilja sitta i din gamla fula, bruna soffa

igen och prata skit hela natten. Dricka coca-cola, lyssna på musik och skratta åt något dåligt skämt du och Lelle har hittat

på.

Jag kände dig så väl att det nu känns som att hälften av mig är borta. Vem blir jag nu utan dig? Mitt huvud är fullt av så

mycket minnen att jag blir rädd för glömma något. Allt påminner om dig. I varje händelse värd att minnas har du en roll.

Nej, jag kommer inte att glömma. Hur skulle jag kunde det? Jag är den jag är på grund av dig.

Min själsfrände, min bror, min bästa vän. Inte ens döden kan ta dig ifrån mig.

Jag trodde inte jag kunde leva utan dig. Men här är jag, vid liv, utan dig.

Min älskade Jimmy, jag vet inte vart jag ska börja.

Resan har varit lång.

Du träffade min första pojkvän, du bjöd mig på min första portion snus, du firade min student.

Jag köpte ditt första paket cigaretter, jag släpade upp dig i min säng under din första fylla.

Jag och din bror gick även på din sista skolavslutning, även om du såklart inte själv tog dig dit.

Du var med på min första utomlandsresa, när jag tog mitt körkort och när jag fick mitt första jobb. Vi firade våra födelsedagar tillsammans, nyår, midsommar och julafton.
Men vi får inte glömma de andra 300 dagarna om året vi spenderade ihop.

Jag lärde mig från början att jag aldrig skulle vinna. Du var envisare än någon annan jag träffat. Vi kunde dra minsta uthållighetstävling hur långt som helst, men jag fick tillslut alltid ge mig. Du hade också alltid rätt, alltid. Och skulle du mot förmodan ha fel någon gång så lyckades du ändå ta dig ur det med äran i behåll.

Du fick mig att göra saker ingen skulle ha fått mig till. Minns du den gången du övertalade mig att gå till affären och köpa två plattor Coca-cola? Två plattor! Det var åtminstone en kilometer gångväg...

Du undrade någon gång hur jag stod ut med dig från första början, och jag minns inte vad jag svarade då.

Men om jag svarade sanningsenligt så var det helt enkelt för att jag avgudade dig.

Du gav mig en match i allt.
Även när vi inte var överens så förstod vi varandra.

Du var smart, smartare än någon jag kände på den tiden. Det du intresserade dig för lärde du dig, och det var mycket. Även om du aldrig har haft din skolgång att tacka.
Men det var inte den sortens intelligens som fascinerade mig. Det var dina tanker om livet, världen och dina medmänniskor. Även om det blev platt fall vissa gånger i praktiken. Du var lat och orubblig, men ditt hjärta var alltid på rätt ställe.

När du sen flyttade från Navestad så gav jag mig fan på att behålla den märkliga vänskap vi hade, och tur var väl det. Annars hade vi inte haft den relation vi slutligen fick.

Jag älskade dig.

Vi kom varandra så nära under åren efter att du flyttat att du blev den viktigaste personen i mitt liv. Det fanns inget osagt, inget vi inte visste om varann. Du och din familj blev mitt andra hem.

Vilken sorg eller glädje som än uppstod så fanns du vid min sida och jag vid din.

Därför vet jag också att du aldrig tvivlade på min kärlek. För hur arga vi än kunde bli på varandra så hade det inte förändrat något dagen vi hade behövt en vän.
Idag hade jag behövt en vän, men du finns inte längre.

Jag vet vad du hade sagt till mig, men det hade varit skönt att få höra din röst.

Jag vill bara prata med dig lite. Jag behöver inga vackra eller tröstande ord. Jag skulle inte tala om för dig hur mycket jag älskar dig eller hur mycket jag saknar dig. Det hade inte behövts.

Jag skulle bara vilja sitta i din gamla fula, bruna soffa igen och prata skit hela natten.
Dricka coca-cola, lyssna på musik och skratta åt något dåligt skämt du och Lelle har hittat på.

Jag kände dig så väl att det nu känns som att hälften av mig är borta. Vem blir jag nu utan dig? Mitt huvud är fullt av så mycket minnen att jag blir rädd för glömma något. Allt påminner om dig.
I varje händelse värd att minnas har du en roll.

Jag spenderade min helg tillsammans med din familj och även din Mickis. Du är bra på att välja vänner, hon är precis som jag önskade att hon skulle vara.
Mattis växer fortare än jag kan förstå, han sörjer dig djupt, men han är stark!
Tobbe och jag delar minnen som gör det så mycket lättare för mig. Jag har nog aldrig ens tänkt på hur mycket minnen vi tre har tillsammans, men han finns här och påminner mig.
Den syskon/vän relation ni hade är verkligen beundransvärd. Och jag vet hur mycket du uppskattade den.
Så mina extra föräldrar, de som ställde upp på oss jämnt! Jag fick bo hemma hos er, var alltid välkommen oavsett. Att de orkade med oss?

Din familj kommer alltid att vara en del av mig, precis som du är det.
Även min familj kommer alltid att ha dig i sina hjärtan.

Jag träffade Johnny och Jonna på din begravning och insåg hur glad jag blev att du hann få lära känna dom, jag vet att du länge velat det. Men samtidigt så slog det mig lika hårt just hur kort livet kan vara. Det finns inte alltid tillräckligt med tid. Du har lärt mig något än en gång som jag ska ta vara på. 

Min själsfrände, min bror, min bästa vän. Inte ens döden kan ta dig ifrån mig.
Vi ses!