Men jag ska sluta lura mig själv nu.

För om det verkligen var så, så skulle jag inte känna mig så besviken.

Livet är fullt av den här typen av besvikelser, men det hade varit lättare om jag ibland hade fått "smaka på min egen medicin" någon gång då och då.

Ett problem jag alltid dragits med är att jag bryr mig lite för mycket om alldeles för mycket. Ingen kan anklaga mig för att sakna empati. Jag känner med människor, varesig dom står mig nära eller är helt främmande.

Men jag är samtidigt medveten om att det är lätt att ta mig för givet. Jag skulle nog tagit mig själv förgivet...

Jag vill ju väl. Behövs jag där, så finns jag där. Och jag är också snabb att själv erbjuda mig. Många gånger behöver du inte ens be mig, jag gör det jag själv hade önskat att du gjort om situationen var omvänd. Ibland är det inte rätt, men jag kan ju bara utgå från mig själv för det är allt jag känner till.

Jag blir lika besviken varje gång det går upp för mig att mina ansträngningar för någon annan inte alls uppskattas som jag trott.

Jag minns när jag var liten och försvarade en skolkompis som blev väldigt illa behandlad av dom andra barnen. Det gick några dagar när samma tjej som jag försvarat stod tillsammans med dom andra och var lika elak mot mig som de andra hade varit mot henne. Samma känsla får jag fortfarande.

Otaliga gången har jag fått mina försök till omtänksamhet kastad i ansiktet. Och att bli tagen förgivet är en hemsk känsla. Men mycket har jag att skylla mig själv. Jag vet hur vi människor fungerar. Om jag säger att du är vacker hundra gånger så kommer du ändå uppskatta personen som bara säger det en gång, oavsett om vi menar det precis lika mycket. Det blir inte lika speciellt när jag säger att du är vacker. Det blir en vana, som man tar förgivet...