Jag har några grabbar på msn som fortfarande inte gett upp sina gangsta motton.
R.I.P till folk de inte ens känt, hot till folk de aldrig skulle röra, massa antydningar om sex och röka samt tjejnamn efter varje häftig text som byts ut efter varje vecka.
(Ska erkänna att jag tillochmed har en speciell map för dessa.)
Det roar mig samtidigt som det skrämmer mig.

Det roar mig för att jag själv minns hur status hade en betydelse och jag kommer ihåg spänningen. Allt var nytt.
Man träffade mycket människor hela tiden, alkohol var en nyhet, slagsmålen var tuffa men aldrig allvarligare än en smäll på käften, festerna kunde bestå av en spritflaska och en trappuppgång och sexuella anspelningar fanns i luften så fort en tjej steg in bland dessa testosterondrivna pojkar. Slagsmålen kunde bestå av två gäng som muckade med varandra över lunar för att sedan träffas i stan och stå och skrika på varann tills snuten kom och alla sprang iväg.

-Fan vi hann in ta dem igårkväll, snutjäveln kom så vi var tvunga att att gitta!

Det var tider det haha!

Men när pojkarna och flickorna inte växer upp, det är då det skrämmer mig!
Det tar mig inte många minuter att se vilka som vuxit upp och vilka som fortfarande hänger kvar i den gamla status-stegen. Faktum är att flera jag träffat på senare år har gjort mig både förvånad och imponerad. Från att ha varit slagsmålskämpar intill sista droppe, högljuda och kaxiga mot alla i deras väg har flera av dem nu skaffat sig ett vuxet liv och dragit sig ur träsket av polis, droger och allt skit det fört med sig. Flera av det värsta gangsta brudar jag sett har skaffat sig pojkvän, lägenhet, jobb, rest utomlands och blivit riktigt lugna och trevliga.

Sen har vi den andra delen. Flera av de vänner jag hade i de lägre tonåren åker ut och in på hem eller ut och in från fängelset. Några använder sig av droger och hash är nu mera inte värre än en bärs på fredagskvällen. Några har fortfarande inte vett nog att gå ifrån när det börjar bli hetsigt utanför krogen och vissa är helt enkelt de som alltid börjar hetsa. Tjuvkoppla mopeder har övergått till stöld av bilar, att sno en trasig cykel har övergått  till att bryta sig in i hus. Det blir bara värre och värre.

Jag ångrar inte någonting ur mitt liv, men jag skulle verkligen inte vilja leva som jag gjorde när jag var 14, nu.
Att de inte inser att det har gått för långt? När ska vändpunkten komma? Eller kommer den inte alls?
Jag kan känna mig helt beklämd när jag ser någon jag kände fortfarande sitta och skryta om sina kriminella bravader, precis som att jag borde bli jätte imponerad av hur han/hon vågat eller hur häftig han/hon var då.
Men det absolut värsta är när jag ser att vuxna människor, med barn och en jävla massa livserfarenhet heller inte har upptäckt det patetiska med denna statustavla. För vad är det egentligen för status? Ser dem inte att den respekt de får inte är av godo?

Respekt är bra att få, använd den då rätt.
Tack och hej!