Hej!

Idag ska jag berätta om att jag har vuxit en del sedan sist. Inte på längden, och inte heller på bredden (tack och lov) men i mig själv.
Jag har tänkt och tänkt och tänkt och tillslut dragit en hel del slutsatser.

När jag träffar nya människor ser jag dessa som ett blankt papper, det spelar ingen roll vad jag kan ha hört innan eller vad andra har berättat om personen i fråga, utan jag går alltid in för att bilda mig en egen uppfattning. Jag ställer också alltid in mig på att den här personen är trevlig och intressant.
I och med att jag gör så, så går jag in i det hela med en positiv inställning. Jag är trevlig och uppmuntrande och visar gärna att jag är intresserad av att få kontakt med den här personen. Ibland funkar det jätte bra, och ibland funkar det bara sådär.
Jag vet i alla fall med mig att jag har gjort mitt bästa för att ge den här personen en chans.

Mitt problem är väl egentligen att jag istället för att dömma människor direkt gör tvärt om, jag ger dem alltid en andra chans innan jag ens gett dem den första.
Om jag sätter mig ner och pratar med någon som suttit tyst i ett hörn halva kvällen så går jag in för att den personen ska känna sig välkommen, att den ska känna sig trygg i gemenskapen. Även om personen inte alls tilltalar mig så tror jag alltid att det ska finnas en annan bättre sidan där som jag än inte har sett. Första intrycket säger ju liksom inte allt.
Vad jag nu har kommit underfund med är att alla människor har inte en fin, trevlig och god sida under ytan. Det är bara jag i min lilla fantasivärld som tror det.
Många människor letar reda på människors fel och brister för att sedan dömma dem. Jag gör tvärt om, jag letar som fan efter de goda sidorna även om det verkar som att det inte finns några. Jag tror hela tiden att det ska dyka upp något som förklarar personens beteende eller som gör att jag ska tycka om den här människan. Det jag har insett är att ibland FINNS DET INGET!
Det jag också insett är att det faktiskt inte är min uppgift att hela tiden försvara människors dåliga beteende och försöka se saker från den andra, ljusa, sidan när inte ens dessa personer försöker själva.

Jag har börjat förstå att jag också har rätt till att tycka illa om folk och det gör mig inte till en sämre människa. Jag tänker för den delen inte sluta ge folk en chans.
Men när man ger dem en hand och de slukar hela armen utan att ge någonting tillbaks så känner jag vilken bluff jag gått på.
Jag känner mig blåst och sviken, för att inte tala om dum.

Jag tycker fortfarande att människor av alla slag förtjänar en chans, men det är inte upp till mig att försvara, stötta och hjälpa. Jag puffar över bollen, och väntar mig att få tillbaks den. Får jag inte tillbaks den, nej då måste jag sluta skicka över fler bollar.
Det är inte mitt ansvar att hitta dina goda sidor, det är upp till dig att visa dem. Jag tänker från och med nu sluta leta.
Jag gör vad jag kan, resten är upp till dig.

Nu får ni stå för era egna misstag, för jag tänker inte rätta till dem åt er. Jag försvarar inte mer, och jag tänker inte försöka leta reda på din bättre sida, den får du visa upp själv. Har du ingen, låt mig då vara.